- Blev medlem
- Jun 15, 2018
- Meddelanden
- 909
Körde kanske lite väl hårt ett tag, så jag la ner ned mesta i pillerväg ett tag. Sitter och bara datar lite lagom avtänd och kompisen ringer. Om jag vill följa med och storhandla? Visst. Har ingen bil och finns inga vettiga affärer nära. Och skåpen gapar tomt. Och bli körd nästan till porten på affären låter bra. På pappret iallafall.
Det är 20 grader varmt så jag tänker, räcker med tröjor, behövs ingen jacka. Går ner till bilen. Känns sådär lagom obehagligt skakis, är som blodet inte riktigt orkar upp i hjärnan och än mindre ut i musklerna. Trots puls som knackar på riktigt ordentligt. Mer eller mindre faller ner i bilsätet. So far so good.
Kommer till affären. Måste ha en vagn. Kommer ju inte funka om jag inte har något att stötta mig på. Lyckas hämta en och vi går in. I got this! För ett ögonblick blir jag distraherad och kör rakt in i stolpen som skiljer ingångarna åt. Bang! Oj. Kompisen kollar konstigt på mig. Vaknar liksom upp.
Affären är plötsligt skitstor och att ta sig från A till B tar ett tag. Och denna kyla. Lite kallare än ute och jag fryser in till benknotorna. Har min trygga vagn att hålla fast mig vid iallafall.
Lyckas på något vis få med det jag behöver, med hjälp av kompisen som påminner lite här och där om vad jag brukar köpa. Men klarar det mesta själv. Hero! Snoken rinner lite och jag försöker att inte se sjuk ut, för smittar gör det ju inte.
Betalar, får hjälp med att packa varorna, kompisen ställer dem i vagnen och snor vagnhelvetet. Så jag får gå på svaga tassar ut till bilen bäst jag kan. Det går ändå bra. Sätter mig i sätet och min kropp vägrar att hjälpa till mer, så kompisen får lyfta in mina kassar. Borde göra det själv men pallar inte mer.
Sedan kör han på ett olustigt vis så att det känns som i varje sväng kastas min hjärna inuti huvudet åt olika håll. Iallafall inte iskallt längre.
Vi kommer hem, han bär upp mina varor och föreslår att jag vilar lite, jo varför inte. Huvudvärken har ändå börjat. Jag tvärsomnar, hör någon som säger att han går hem nu. Telefonen ringer, det är en annan kompis, jag iggar och sover. Vaknade nyss. Rätt trevligt att ha käk hemma.
Det är 20 grader varmt så jag tänker, räcker med tröjor, behövs ingen jacka. Går ner till bilen. Känns sådär lagom obehagligt skakis, är som blodet inte riktigt orkar upp i hjärnan och än mindre ut i musklerna. Trots puls som knackar på riktigt ordentligt. Mer eller mindre faller ner i bilsätet. So far so good.
Kommer till affären. Måste ha en vagn. Kommer ju inte funka om jag inte har något att stötta mig på. Lyckas hämta en och vi går in. I got this! För ett ögonblick blir jag distraherad och kör rakt in i stolpen som skiljer ingångarna åt. Bang! Oj. Kompisen kollar konstigt på mig. Vaknar liksom upp.
Affären är plötsligt skitstor och att ta sig från A till B tar ett tag. Och denna kyla. Lite kallare än ute och jag fryser in till benknotorna. Har min trygga vagn att hålla fast mig vid iallafall.
Lyckas på något vis få med det jag behöver, med hjälp av kompisen som påminner lite här och där om vad jag brukar köpa. Men klarar det mesta själv. Hero! Snoken rinner lite och jag försöker att inte se sjuk ut, för smittar gör det ju inte.
Betalar, får hjälp med att packa varorna, kompisen ställer dem i vagnen och snor vagnhelvetet. Så jag får gå på svaga tassar ut till bilen bäst jag kan. Det går ändå bra. Sätter mig i sätet och min kropp vägrar att hjälpa till mer, så kompisen får lyfta in mina kassar. Borde göra det själv men pallar inte mer.
Sedan kör han på ett olustigt vis så att det känns som i varje sväng kastas min hjärna inuti huvudet åt olika håll. Iallafall inte iskallt längre.
Vi kommer hem, han bär upp mina varor och föreslår att jag vilar lite, jo varför inte. Huvudvärken har ändå börjat. Jag tvärsomnar, hör någon som säger att han går hem nu. Telefonen ringer, det är en annan kompis, jag iggar och sover. Vaknade nyss. Rätt trevligt att ha käk hemma.